Till minne av Felix

Intu(v)ch Su(v)ch Nuch Finu(v)ch SVCH
Dorrith's Felix
2001.04.09 - 2008.05.29 (Diskbråck)

Det sägs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer.
Visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer.

En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter.
För himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.

Atle Burman

Det finns inga ord som kan beskriva vad Felix betydde för mig. Så jag tänker inte ens försöka få er att förstå vilken stor plats han har i mitt hjärta.

Felix kom till oss från Trålens kennel när han var nästan 1,5 år. Han var en mycket skygg kille, som gick stora omvägar när vi hade främmande. Han skällde på allt och alla. Men med tiden förändrades han och hans rätta jag kom fram. Världens sällskapssjukaste tax, som satt i allas knä och bara bad om att bli kliad och få uppmärksamhet. Han var ofta som en skugga bakom mig och tassade efter mig var jag än gick. Han ville alltid vara till lags, aldrig ställa till bråk och höjde jag rösten var han framme och pussade på mig illa kvickt.

Felix älskade promenader, vem som än tog på sig skorna, fick snabbt en bedjande tax bredvid sig. Ute var han som en virvelvind, en kille så full av energi att allt var skoj. Viltspår, agility, utställningar....alltid gjorde han sitt bästa.

Det enorma tomrum han lämnat efter sig kommer aldrig att fyllas, men jag hoppas att jag med tiden kommer att kunna se tillbaka på åren med Felix med ett leende. Han har skänkt mig så mycket glädje och det vill jag minnas honom för.

Sov i ro älskade vän!

/ Matte